Mäter armen fortfarande bara 41,3 cm!? Vad är det frågan om, jag har kört dubbla armpass varje vecka i flera månaders tid nu! För att inte tala om styrkan, jag har ökat knappa 5 kg i bänkpressen sedan Augusti trots att jag använder både vassle, gainer, kreatin och pwo. Väger jag fortfarande under 90 kg? Jag skulle ju vägt 95 till nyår, nu skiter sig hela deffen…
Det känns smått motsägelsefullt men samtidigt befriande att sitta och skriva dessa raderna. Jag är nämligen själv ett praktexempel på att hålla monologer som den ovan. Varför växer jag inte fortare, varför ökar inte styrkan i bättre takt, varför släpper inte fettet på gluteus som det borde och så vidare. Kampen med mitt inre jag tar aldrig slut, men skillnaden gentemot förr är att jag idag är medveten om stressen jag utsätter mig själv för med dessa tankar och att det gäller att tänka om. Förstå mig inte fel, att ha mål med det man gör är grunden till att utvecklas. Utan tydliga mål blir det svårt att veta vart man ska ta vägen, man fumlar på något sätt i mörkret efter lysknappen ovetandes både om vart man befinner sig eller rör sig emot.
Varför ser inte mina armar ut så här?
Det jag syftar till när det gäller att vara försiktig med målsättning är att det finns en negativ sida i och med den press man tenderar att sätta på sig själv. Om man inte kan hantera den pressen rätt, vilket jag återigen är grovt skyldig till, hamnar man lätt i ett väldigt nedlåtet och betungande tillstånd. När pressen växer sig för stor och stressen över att man konstant måste utvecklas men ändå inte gör det blir för hög så kan det vara lätt att tappa glädjen i det man håller på med. Tappar man glädjen i det man gör, ja då slutar man till sist att göra det. Slutar man att göra det, då uteblir resultaten helt och hållet och du kommer må ännu sämre över det faktum att du till sist gav upp. Det blir således en ond spiral om man inte lyckas hålla sina hjärnspöken i schack och misslyckas med att upprätthålla det positiva i vad man gör. För visst är det positivt att få hålla på med det man älskar dag ut och dag in! Alla har vi suttit i skolan eller på jobbet och otåligt stampat fötterna i marken i väntan på nästa pass som stundar någon timme senare. Alla har vi gått från gymmet toknöjda och känt att det var ett av de bättre passen på länge. Det behöver inte ha varit ett pass med tunga lyft över ditt personbästa utan det kan ha varit ett pass där du helt enkelt bara trivdes till max och gladde dig över att få hålla på med det du tycker om så mycket.
Kom ihåg att trivas i nuet.
Aldrignöjd är en hashtag som kan skådas på var och varannan bild på Instagram numer och återigen är vi nog många som känner igen oss. För nöjd blir man aldrig, trots att man uppnått de mål man en gång satt. Istället för att sätta dig belåtet på soffan när du väl tagit dina 100 kg i bänkpress kommer du nästan omedelbart att sätta nya mål att övervinna och således fortskrider kampen om att konstant förbättras så länge vi lever. Det är här den stora tjusningen i vårt gemensamma intresse finns men också här som den lömska falluckan lurar. I takt med att vi tar oss framåt och jagar nya mål är det viktigt att blicka tillbaka för att inse att man kommit en fantastiskt lång väg sedan man först satte fot på gymmet. Om man missar att göra detta är det lätt att tappa bort sig i sin utveckling och glömma att man faktiskt tagit sig framåt och istället bara fokusera på de mål man misslyckats med eller inte nått upp till. Om man istället kan glädjas åt processen samtidigt som den äger rum och på så sätt leva och trivas i nuet förhindrar man till stor del den negativa stress som annars lätt bryter sig in i huvudet och tynger ner en när ett eller flera mål inte uppnås just den här gången. När man konstant strävar framåt och bara har ögon på framtiden missar man det som händer i nuet. Detta synsätt tenderar att stänga in dig på en plats du egentligen inte vill vara, mellan nuet och framtiden, i Ingenmansland. För i framtiden är du inte, du har inte de där massiva klubborna du jagar än, och i nuet lever du inte heller för du kan inte glädjas åt att du trots allt lyckats bygga på dem hela 9 cm sedan du började. Med andra ord hamnar du i ett vakuum, något slags obefintligt tidsrum där du varken kan leva i och glädjas åt nuet pga att du ännu inte fulländat din fysik eller heller glädjas åt framtiden för dit har du inte kommit än. I Ingenmansland mår helt enkelt ingen bra.
Gör såhär istället. Gläds åt vem du är! Gläds åt att du faktiskt tagit dig i kragen och satt igång med träningen. Gläds åt vad du åstadkommit hitills! Lita på processen och på din egen förmåga! Som du redan bevisat för dig själv vid otaliga tillfällen fortsätter du att utvecklas även om du kanske önskar att takten på utvecklingen var något snäpp bättre. Gläds åt allt det här positiva istället och lev i nuet för faktum är att nuet är den enda tid vi någonsin kan leva i.
Glöm aldrig var du började. Här hade Viktor tränat ett år.
Man kan lära av det förflutna, man kan se hoppfullt på framtiden, men det är alltid i nuet vi måste befinna oss för det är där livet kommer att utspela sig. I Ingenmansland mår helt enkelt ingen bra.
