I nöd och lust – försvarstal för soffpotatisar

Du behöver inte förstå, och du behöver verkligen inte älska någonting. Du behöver bara röra på dig lite grann.

undefined
Till dig som inte packade gymväskan redan igår kväll. 

Till dig som i nio fall av tio mumsar i dig kantincarbonaran före någon pretentiös matlåda. 

Till dig som betraktar "gymma" (märk väl "gymma", inte "träna") som synonymt med att lojt surfa på mobilen cyklandes på en stationär hoj medan du gluttar med ena ögat mot TV-skärmen som av en händelse visar tatuerings-TV säsong sjutusen.

Till dig som varken är hurtig som en norrman på tur eller sjunger som en lärka i dur över att få hugga in på veckans första set stångrodd.

Till dig som blir tokig på mig varje gång jag i ett svagt ögonblick finner ett banalt citat om "hårt jobb och ödmjukhet" extremt kärnfullt och lägger upp det som caption tillsammans med ännu. en. jävla. gymselfie.

Det finns en sak jag vill att du ska veta:

Du är förlåten.
Eller nej. Vänta. Vad fan säger jag?

Du har faktiskt ingenting att ursäkta dig för.
Du är hörd menar jag.
Du sätter faktiskt fingret på någonting.
Även om det tar emot att erkänna.
Det kanske är jag som borde be om ursäkt.
Eller åtminstone bemöda mig en stunds självreflektion.

För på stenåldern, innan jag själv tränade, då var jag precis lika konfunderad som du över dessa träningsfanatiker. Kan någon enda levande människa verkligen leva för träning? Hur kan en persons endgame i vardagen vara stunderna när pulsen är som högst och vikterna som tyngst? Att leva för att plåga sig. Vad är vitsen med det?

Att vi redan frälsta träningsnördar inger skepsis har jag således full förståelse för. Om någon undrar hur i hela Hälsingland jag orkar träna som jag gör, eller varför. Ja, då är det faktiskt en befogad fråga.

"Detta är obegripligt".

Nog har tanken slagit mig mer än en gång, speciellt när jag springer. På ett plan uppskattar jag verkligen vad jag gör. Farten, pulsen, vyerna, vinden och det stadiga tempot som skapar en rytm skräddarsydd för kontemplation. Arrangemanget skapar en känsla som får primitivisten i mig att sjunga Hallelujah och ropa "vi är gjorda för det här!”.

Samtidigt kan just de där tankarna som tillåts flyga fritt jämte mig i spåret ställa till med en och annan filosofisk scen. "Vad håller du på med egentligen? Vad ska det här tjäna till?".

Jag menar, visst. Löpning (och annan träning) förlänger livet, hurra! Fast vänta, det längre livet betyder ju egentligen bara mer av samma. Vi kommer behöva fortsätta springa, lyfta, stretcha och avsätta tid och möda resten av tiden vi lever. Är det då värt det? Varför inte bara njuta så länge det varar på hedonistiskt vis och bara göra det som är allra mest tillfredsställande i stunden? Frågorna besitter en fullt rimlig kritik mot detta evinnerliga tränande. Vad ska det tjäna till?

Jag kan bara svara med att vi har lärt oss älska det. Inte fullt så masochisiskt som det kan låta. Få av oss gillar nog själva lidandet. Vi älskar inte smärtan – vi älskar att övervinna den.

Jag kan bara svara med att vi har lärt oss älska det. Inte fullt så masochisiskt som det kan låta. Få av oss gillar nog själva lidandet. Vi älskar inte smärtan – vi älskar att övervinna den.

Tough love kan man lugnt säga.

Vissa saker älskar man vid första ögonkastet. Därtill hör varm choklad, filmen "En vän för livet" och att se alla gröna blad slå ut på vårkanten. Därtill hör inte tunga böj, 40/20-intervaller och att äta proteinpulvergegga. De senare är dock fullt möjliga att lära sig att älska med lite övning. De ger inte någon omedelbar belöning, men de ger ständigt små guldstjärnor, retroaktivt. Endorfinruset är en sådan guldstjärna. Personbästa är en annan. Vi har lärt oss att den guldstjärnan som vi fått jobba för är värd slitet, även om det gör ont på vägen. Summan av kardemumman är ändå att vi hamnar på plus

Det finns ett citat som är så här; "Kärlek handlar om att finna den man älskar, och att sedan älska den man har funnit". Vad som sägs efter kommatecknet i den meningen är vad vi pratar om när vi pratar om att vi älskar träning.

När vi träffar en ny partner och är blixtförälskade ser vi hen i ett sken av felfri perfektion. Änglarna sjunger. Hångel inträffar. Det ena leder till det andra. Vi blir ihop. Spola framåt till en grå tisdag tre år senare och vi vet nu om alla hens sämsta och mörkaste sidor samt vikten av att inte provocera svärmor och svärfar. Ändå sitter vi där och älskar hen lika mycket, om inte mer. Kärleken sker "i nöd och lust", och får således en djupare mening.

Att leva i ett kärleksförhållande med träningen är heller inte odelat trevligt eller ens positivt. Träning kan vara en källa till stress, ångest, ilska och allestädes irritation men vi ragequittar ju inte vår träning bara för att hen tar tid i anspråk, sabbar ens planering eller driver en halvt till vansinne. Precis som vi inte flyr från vår älskling av samma skäl (eller för att hen glömt att plocka ur diskmaskinen IGEN).

Vi lär oss att vinna marshmallowtestet om och om igen och för det får vi ingen prins/prinsessa och inget halvt kungadöme, bara mer av samma, marshmallows. Som vi har lärt oss att älska, i nöd och lust.

Så till dig som inte har hittat in i den stormiga kärleksrelationen till träning (än). Du behöver inte förstå, och du behöver verkligen inte älska någonting. Du behöver bara röra på dig lite grann. Testa åtminstone att umgås lite med träningen. Swipea höger för tusan! Gå på träningsdejt med allt från Capoeira till Rugby. Våga dejta den där svåra, mystiska främligen som ofta heter Crossfit, Bodybuildning eller Styrkelyft. Rätt vad det är kanske det säger klick!    

undefined