Förfallet självförtroende och förmyndarmentalitet

Alla mästare var nybörjare en gång, och med styrka kommer ansvar.

undefined

Gnäll-mode: Activate! Kontextuellt kan jag presentera mig själv som någon sorts lillgammal spjuver med visdom bortom mina år, även om bara det där sista är sant om man frågar mig. Som 15-åring kände jag att 50 kg på 184 cm inte vann några skönhetstävlingar och skaffade mig ett gymkort. Ett par år och lite pubertetstestosteron senare vägde jag istället en obetydlig bit under 80-strecket och kunde åtminstone se ok ut i vissa vinklar. På vägen dit växte det fram någon självbild av att jag var ashäftig för att jag var lite över medel vältränad, och som sig bör i sena tonåren fattade jag ungefär ingenting alls.

När första GASP-linnet var inhandlat och tillräckligt många tresiffriga bänkpressar skurits in i sängbenet gav jag mig själv rätten att se ner på andra som inte hade genomgått samma process, och trots att jag om jag försökt hade skämt ut mig fullständigt även på Tammerpokalen, såg jag mig själv som mer värdig än andra att bära kläder med gym-tema. Tiden gick, intresset för träningen stagnerade och någonstans var det dags att skaffa sig ett jobb istället – därför är jag kvar här, fast med en kamera i ena handen och numera Tyngres podcasts och promotion-media i andra. Och tur är väl det, för här i branschen trivs jag som på Starbucks en lönehelg. Även om jag inte ännu lyckats bli fulländat ödmjuk har jag på vägen förstört min kropp såpass att verkligheten inte riktigt längre tillåter samma hybris som i tonåren.

Numera är jag sambo med en guldmedaljörska i Bikini Fitness och är knappast den av oss två man vrider nacken efter, men situationen till trots kröp jag faktiskt ner i träningsbyxorna för ett par månader sedan och bestämde mig för att med ny inställning, lite Barebellspuddingar och stöd från min osjälviska Zenna, ta ett nytt andetag på gymmet.

Även efter ett par dormanta år går det, mest på grund av min unga ålder och tacksamma uppsättning könshormon, väldigt snabbt att återfå bortsprungen styrka. Däremot är som numera 27-åring inte självförtroendet lika bundet till hantelpressarna längre, och förförd av en värld pyntad i spraytan, crossfit-superhjältar och folk som gör den vitruvianske mannens symmetri till åtlöje så har jag naturligtvis en verklighetsuppfattning så skev att hälften vore nog. Känslan av omanlighet är ett faktum, men det är inte det jag vill ventilera lite grann om idag.

I morgon ska vi köra ben. Med 74 kg i jackan är det knappast någon Bruce Banner som äntrar böjställningen, men jag har växt ifrån tillräckligt mycket av mitt forna ego för att hålla käften och köra mina knäböj ändå. So much so, att jag faktiskt verkligen tycker att det är roligt och längtar tillbaka varje gång vi sätter oss i bilen och rullar hem. Häromdagen såg jag en normalbyggd snubbe i svarta tights som var ganska ball i dem och tänkte att fan det där vore coolt. Sen mindes jag en konversation jag hade med ViktorTyngres kontor där han skämtsamt sa att ”jag är en sån som tränar i tights, även fast jag enligt folk kanske inte får det” och syftade på sin fysik. Viktor sket uppenbarligen i det här med ett leende, men det fick mig att tänka lite grann på hur folk sorterar varandra egentligen. Tydligen finns det, i linje med min vidriga människosyn när jag sprang på SATS i ovan nämnda GASP-linne 2009, en oskriven lag bland träningsfolk att det krävs en viss mängd muskler för att få ha t.ex. tights på sig som kille. Jag är helt övertygad om att damlaget lider samma struntprat, men utan insikt i den diskussionen håller jag mig till mitt för idag.

Jag fattar någonstans var sånt här tankesätt kommer ifrån. Jag har varit, om än oförtjänt, en av töntarna som rynkar lite på näsan när medelsvensson också vill ha linne på gymmet och jag sitter numera istället själv i den röda volvon med 1,6 barn och känner mig uttittad som en idiot för att jag inte drar 200 i mark. Sidbytet är helt klart fostrande för empatinerven och den där 50-kilos 15-åringen ekar lite i bakhuvudet varje gång en större kille går förbi mig på gymmet. Allt det här låter kanske larvigt och dramatiskt men jag tror att de flesta av er som läser skulle ljuga om ni sa att jag talar helt i nattmössan här. Numera kanske skityxan även attackerar saker som följarantal och märke i byxlinningen – men make no mistake, segmentering är samma trams oavsett tema. Jag har märkt av det här från båda hållen, observerat det i lite över 10 år nu och självklart aldrig riktigt fattat hur mycket det kan spöka före jag själv satt i långärmat med prestationsångest.

Vad fan är ett svart bälte om de säljs på Lidl, liksom?

Förutom sex textstycken självkritik och romantiska throwbacks har jag faktiskt en moral med den här texten, och den är stulen rakt av från den där Alvedon-reklamen med hundarna där de sa ”är man stor och stark måste man vara snäll”. Jag kan tåla den ironiska karman i att gå från mitt skrikgula Gold’s Gym-linne till att inte våga köra nästa benpass i tights, jag kan acceptera idiotin i min överanalys när ”Sven Svensson” och gänget cyklar obrytt till kontoret i sagda tights varje dag och jag kan till och med förlåta er för att vilja sätta prestige på era sjuka prestationer och slitet bakom dem. Vad fan är ett svart bälte om de säljs på Lidl, liksom?

Däremot vill jag samtidigt understryka att alla mästare var nybörjare en gång, med styrka kommer ansvar och massa andra klyschor från både Kung Fu-filosofi och Spiderman – och kort sagt uppmuntra de av er som är just t.ex. guldmedaljörer att visa samma respekt och ödmjukhet som min sambo har gjort med mig nästa gång ni ser en tandpetare försöka passa in bland frivikterna. Tack vare det är jag nämligen tillbaka på gymmet, lyckligare än på länge och satte PB i böj häromveckan. Jag funderar till och med på att svälja stoltheten och ta på mig de där jävla tightsen snart, bara för att jag vill. Och ärligt talat nu – är det inte det allt handlar om?

Ta hand om varandra, särskilt de som behöver det mest.

 

undefined

 

Taggar: KRÖNIKA , inspiration