Om en bild förmedlar en känsla av kraft jag söker och stunder av outtröttlighet jag längtar efter, så inspireras jag av den. Om en bild fångar just de ögonblick då kroppen sammanlänkar alla sina styrkor och övervinner de svåraste hindren, så motiveras jag av den. Om en bild förmedlar en stark, kompetent och kraftfull kropp, så kommer att jag älska den.
Jag står inne i en tidningskiosk och bläddrar förstrött i ett träningsmagasin. Bilderna visar vältränade kvinnor som leende riktar sina blickar rakt in i kameran. Av deras glada anleten att döma tycks de vara helt opåverkade av den fysiska ansträngning som de ägnar sig åt.
Traditionell träningstidning.
Jag noterar att vissa modeller befinner sig i märkligt förvrängda vinklar, vilka inte ens den mest uppfinningsrika övningsinnovatören skulle utföra. Bland de olika bildsekvenserna återfinner jag även den obligatoriska “så-tränar-jag-mig-slank-kvinnan”, som med tillsynes oberörd muskulatur svingar upp kycklingben till vikter, så lätta att de inte ens anstår ett svagt verb. Om någon av dem, mot förmodan, fotograferats i en träningslokal så lyser deras faktiska prestationer allt som oftast med sin frånvaro; hennes redskap verkar inte ens få plats i bild, såvida de inte utgörs av balansbollar eller små rosa hantlar. Istället kan bildens fokus hamnat på någon utvald kroppsdel som över huvudet taget inte har någonting med själva träningen att göra.
Lyckliga leenden är smittsamma. Men realistiska?
Lyckligtvis finns det undantag, men strukturen gör sig ändå synlig i de journalistiska bildurvalen. För när bilder väljs utifrån stereotyper eller klyschor tar vi inte hänsyn till människans unika prestation eller egna erfarenheter. För en bild är inte bara en bild . Där avbildas någon eller något tänkt att spegla vad som faktiskt pågår i den fysiska träningsmiljön. Något som berättar mer än vad som ofta uttrycks i textform och där vi tolkar det som inte sägs i ord. Bilder skapar inte bara identifikation de bygger även ideal. Om instruktionsbilder i träningsmagasin inte förmedlar muskelkraft, kroppskontroll och stolthet, vilka ideal skapas då? Vad förmedlar bilderna om hur vi kvinnor förväntas se ut och agera i träningsmiljöer? Finns det inte risk att träningen som vi utför kommer att framstå som lite trivial, och att den snarare uppfattas som en studie i passiva processer än kraftfulla handlingar?
Vad förmedlar bilderna om hur vi kvinnor förväntas se ut och agera i träningsmiljöer?
Hur kvinnliga atleter framställs i bild har även historiskt varit en komplex företeelse. Bara för att kvinnorna började ta plats på idrottsarenorna innebar det inte att deras idrottsprestationer fick något större medialt gensvar. Idrottskvinnornas meriter bedömdes i första hand utifrån deras skönhet, mjukhet och elegans. I tidningen Se 1948 (nr 30) återfinns exempelvis ett bildreportage om den amerikanska gymnasten Joann Matthews med rubriksättningarna “Söt akrobat-tös”. I reportaget beskrivs hon som “den sötaste flickan som någonsin stått på gymnastikmattan ” och därefter “Johann är den enda flicka i USA som kan slå en baklänges saltomortal - vilket inte hindrar att hon ser ut som en välväxt flicka och inte som en atlet”. Så sent som år 1960 i Bildjournalen (nr 33) hamnar kvinnliga OS-deltagarna märkligt nog i en skönhetstävling där läsarna ombes jämföra och bedöma dem efter porträtt, helt utan någon tillstymmelse till idrottslig aktiviteter. De ställs sonika ut i ett så kallat “Missgalleri” med tidningens valda “Miss Olympier” från åren 1928 och framåt. Och exemplen slutar tyvärr inte där; i många fall understryker bilderna endast egenskaper som passivitet och fysisk ömtålighet, vilka historiskt betraktas som kvinnliga.
Se från 1948, nr 30.
Vår egen kropps förmåga att prestera och hur den kan förändras är på många sätt identitetskapande för oss människor. Vi människor bär också på olika referenser både om hur den egna kroppen kan och bör se ut. Flertalet av dessa referenser liknar varandra därför att det finns i ett medialt flöde som många har tillgång till. Och det är delvis utifrån bilder i träningstidningar som vi sedan granskar, analyser och bedömer varandra.
Bildjournalen från 1960, nr 33.
För en bild är inte bara en bild. En bild är också en konstruktion . Om vi istället låter träningsbilder förmedla just det som inspirerar oss med träning ger vi fler möjlighet att erinra sig känsla av det vi älskar. Så ge mig bilder där jag kan drömma mig bort, inspireras mer, motiveras, kräva mer av mig själv och önska mer av allt det som gör min träning just så oemotståndlig.
Marianne Hansson
Landskapsarkitekt LAR/MSA
Lic. Eleiko Personal Trainer
***
Referenser:
Andreasson Jesper 2007 - Idrottens kön - genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag, Lund
Fagrell Birgitta 2005 - Den handlande kroppen. Flickor, pojkar, idrott och subjektivet. Kvinnovetenskaplig tidskrift 1.05
Tolvhed Helena 2007 - Sexualisering och trivialisering av kvinnliga idrottare i medier - Två sidor av samma mynt Riksidrottsförbundet, FoU-rapport 2007:2
Tolvhed Helena 2005 - Brassebönor, stålmän och svarta spöken. Idrottande kroppar i Se:s bevakning av sommar-OS 1948-1980. Kvinnovetenskaplig tidskrift 1.05
