Det är barnträning – inte hjärnkirurgi

Ungar ska få röra sig enkom för att det är kul.

undefined
Jag fortsätter min förra krönika på inslaget spår. Om du inte läst den, finns den här

undefined

Jag anser mig inte vara en särskilt arg person. Att fastna i en bilkö får inte mitt blod att koka, inte heller vill jag återinföra ättestupa bara för att jag råkar hamna på Ica Maxi samma dag som det är pensionsutbetalning. Inte varje gång, i alla fall. 
Men, trots detta finns det ett fåtal saker som gör mig vansinnigt arg. Som får mig att se rött likt Arnold Schwarzenegger i Terminator. Och, en av de sakerna är det mönster jag tycker mig urskilja i vår barn- och ungdomsidrott. Först och främst: Sverige är ett rätt unikt land när det kommer till föreningslivet. Få länder i världen kan konkurrera med de eldsjälar som finns i vårt avlånga land, vad gäller engagemang och obetald tid som läggs ned på att våra barn och ungdomar ska kunna utföra en idrott som ger dem glädje, god hälsa och sunda värderingar. Det är något jag tycker vi ska vara både oerhört stolta och rädda om. Särskilt i dessa dagar. 

Tyvärr har det under senare år börjat ske en förändring på denna front. Från att ha haft målet att alla ska kunna vara med så länge det bara går, har allt fler idrottsföreningar börjat sträva efter att selektera och toppa lag, redan när barnen är så små som åtta-nio år. Allt i jakten på att pressa fram talanger, en ny Carolina Klűft eller Zlatan. Och ja, självklart ska barn kunna få satsa, de också. Det är inte det jag säger. Men, ska detta tänk innebära att vi sållar bort så många andra barn? Som får spela i så kallade b-lag? Som får sitta på bänken därför att talangerna måste få speltid? Jag tycker inte det. Inte när det kommer till små barn och unga tonåringar. Och när jag läser om sådant, ja då blir jag lite smått vansinnig. 

För, vad gör det inte med en tjej eller kille på åtta år som älskar fotboll över allt annat, när en tränare plötsligt börjar prata om speltid. Olika lag inom laget. Toppningar. Hur effektivt slår inte det ihjäl rörelseglädjen när någon vuxen säger att du inte platsar i laget som spelar matcher längre? Är det verkligen rätt väg att gå i dessa tider av lavinartat stillasittande? Självfallet inte. Jag förstår att större barn, kring 14-15 år, kan börja arbeta på detta sätt. För att lära sig, för att få en morot och något att kämpa för. Men, ska små barn ha samma premisser? Nej. De ska få röra på sig och tycka det är roligt. Den som säger något annat har inte sett ett förtvivlat barn som inte längre får göra det som den älskar mest. Och argumenterar man då att "äh, sådant där måste de väl lära sig" så har man inte heller förstått sig på ett litet barns psyke. Som ytterligare motargument brukar då högljudda röster, oftast från äldre män av någon anledning, härja om att Sverige som idrottsnation måste göra såhär för att uppnå resultat. Som andra länder gör. Gallra. Toppa och få fram de allra bästa. Då vill jag bara svara: varför då?

För att vara ett mycket litet land i idrottssammanhang, med snudd på tio miljoner invånare står vi oss rätt bra i många idrotter. Men, om vi helt bortser från det. Om vi släpper det här med pengar, guldmedaljer och annat skit och ser idrotten för det den ska vara istället, då blir allt så mycket enklare. I idrott ska barn hitta en värdefull fritidssysselsättning. En plats för att möta nya kompisar och lära känna sin kropp och förstå vilket fantastiskt verktyg den faktiskt är. De ska prova så mycket det bara går och få njuta av att endast tycka att det är roligt att röra på sig. Barn idag tvingas bli vuxna alldeles för fort som det redan är, med mode, sociala medier och betyg redan i lågstadiet. Ska vi ta ifrån dem fristaden som finns inom idrotten också? Nej. Så fan heller. Men ändå ser jag exempel på just den mentaliteten då och då. Och då blir jag yxtokig.

Vi ska slå vakt om vårt fantastiska föreningsliv och våra unga atleter. De ska inte drillas som om de vore aspirerande osmedaljörer, oavsett hur kul det är för en tränares eller uppblåsta föräldrars egon. Ungar ska röra sig enkom bara för att det är kul. Punkt. Allt det där andra kan komma sen. För, det är faktiskt barnträning vi talar om. Inte hjärnkirurgi. 

Mer rörelseglädje åt folket!

undefined